Terrängbana - fast dressyr
Tanken idag är att gänget som hyr hästarna ska rida på terrängbanan - fast inte hoppa. Övningen är väl att man ska lära sig att få mer kontroll på hästarna, brrrz, gillar inte det ordet.. Kontroll.
Fick någont ryck nu, men är så grymt trött på alla dessa hjälptyglar hit och dit som ska hjälpa oss ryttare att få kontroll på hästen, få dom att gå på tygel och ja, allt. Varför ska vi kontrollera dom? Det är djur, egna individer med känslor och villjor precis som Du och Jag.
Aja i vilket fall som helst är min sadel här hemma och jag ska cykla ner. Vilket betyder att jag antingen får rida barbacka eller med ridskolans sadel.. Har även hört att jag ska rida den hästen jag ska tävla me dpå onsdag, Kedves. Men vi får se hur det blir :)
Ridskolan är ju slut nu så hyrarna har ju hästarna konstant nu i 2 veckor.
Fick någont ryck nu, men är så grymt trött på alla dessa hjälptyglar hit och dit som ska hjälpa oss ryttare att få kontroll på hästen, få dom att gå på tygel och ja, allt. Varför ska vi kontrollera dom? Det är djur, egna individer med känslor och villjor precis som Du och Jag.
Kontroll
The first day, of the rest of my life - typ?
Långritten var AMAZING. 3,5 timmar lång, och en haltimmas fika rast :) Harpo har nu fått vila dagen efter, behövdes nog i dom små ponnybenen ;) Gah, vet inte vad jag ska skriva... Är så mentalt rubbad nu, ska flytta Harpo till Stigäng på onsdag, och ägarkontraktet skrivs på på tisdag.
Jag hittar verkligen inga ord för min känsla just nu. Man är så van vid att allting bara gått och h*lvete innan så man bara väntar på att nånting ska hugga en i ryggen nu. För man kan inte vara högst upp på berget och kolla på utsikten hela tiden, aight? Till slut snubblar man, och istället för att njuta så tänker jag hela tiden på när det kommer hända.
Jag har liksom ingen känsla, jag är helt avtrubbad. Man kan ju förvänta sig att man ska stå och skrika av lycka, speciellt med tanke på att detta varit min största dröm, alltså min defination av lycka. Men istället så är jag mållös.
Tanken på att få dig som endast min, när alla andra trånar efter dig. Att jag får det privilegiet, jag är ju bara jag?
Att efter 8 år haft dig som önskan när ett sjärnfall glimtade i mörkret, men ändå vetat att det skulle vara helt omöjligt. Alltså en helt omöjlig och onödig tanke som bara skulle leda till falska förhoppningar och förvrängd lycka.
Alla dessa år, de plågsamma år du stod vid min sida och du var min enda solstråle. Du fick mig att kämpa när jag drog mig själv i träsket. Du fick mig att bli den jag är idag, du fick mig att leva.
På det sättet har du alltid varit min, du och jag har utvecklat det där "bandet" som många kallar det. Men på tisdag blir det visuellt, men för min del så förändrar det ingenting mer än att du flyttas. Mina känslor för dig kommer troligtvis förstärkas och bandet kommer att bli starkare än någonsin. Men ingenting kommer att ändras, du har alltid varit du. Mitt liv cirklade under många år runt dig, du har alltid varit min sol - min glimt av hopp.
Vilken sjuk text, tur att det är så få som läser min blogg xD... Klockan är trots allt två. But I still love him.
