horzemanship

Jag red i ungf ett år sen blev jag hästrädd, rädd för att rida stora hästar och rädd för att ramla av. Harpo var den där "trygga ponnyn" som var ganska lat och som.. ja helt enkelt var säker.

Så red nästan bara honom konstant kan man säga, var runt 11-12 år när jag blev skötare på honom. Kommer ihåg att det var den lyckligaste dagen i mina ungdomars dagars liv(om man bortser från när jag köpte honom). Fick det som present i julklapp, iom att jag var under 16 var mamma tvungen att hjälpa till. Det var en liten lapp som det stod "Jag har bestämt mig, du får vara skötare på Harpo", tjöt av lycka...

Det skötarsystemet vi hade då var att vi hade en mindre stalltjänt i veckan(helgen), typ kvällsfodring(eller ja, om man hade otur fick man mocka alla boxar och spiltor). Sen fick man rida fritt 2 dagar i veckan, alltså själv. Om man inte var jag då, alltså under 16. Vill minnas att jag var mkt yngre än de andra tjejerna då, som var runt 16-17. Så jag fick hänga på dom "stora tjejerna".

Och här utvecklades det man kallar för band, jag var ute där minst 6 dagar i veckan varje vecka tills jag iaf fyllde 14-15. I den åldern mådde jag själv inte bra, alltså när jag var runt 13 kanske. Så han var mitt stöd, och min bästa vän. Fanns ingenting bättre än att åka ner till stallet efter en äcklig skoldag och bara gråta ut i hans man, han sa ingenting men han förstod.

Jag vet inte om jag riktigt kan säga det för jag är inte säker på att det är sant, för jag vet inte hur mitt liv då skulle varit utan honom. Men jag vet att jag då kände att om jag inte hade honom så hade jag inte funnits själv kan man säga.

Vet att jag sa det med jämna mellanrum "En dag blir det vi, bara du och jag". Sa det mest för att jag visste att det inte kunde bli så, min ensamstående mamma skulle aldrig ha råd med en sådan utgift. Men jag visste att på nått sätt så var det bara menat att det skulle vara så, jag kände bara det på mig. Är jättesvårt att förklara.

När jag var runt 15-16 slutade jag vara skötare, men red kvar på ridskolan. Varje gång jag kom ner dit var hans spilta mitt första hållplats. Borstade honom alltid efter min egna lektion. Lite varför jag just slutade då var för att jag dels hade jättemycket i skolan, hade träffat Mikael och hade chansen att påverka vem som skulle bli skötare efter mig. Vilket för min del var väldigt viktigt, han ska ha den bästa liksom.

Så gick det i ett par år. Har enda sen jag var 11 haft honom varje sommar förutom 1, jag har fått hjärnskakning, tävlat oändligt många CR innan jag fick min första rosett, badat, gått vilse, han har slitit sig och dratt fler gånger än vad jag kommer ihåg men jag har framförallt haft min bästa vän som jag delat många minnen med både glädjande och mer tårfyllda.

---

Då kom denna sommaren, hyrde honom i 9 veckor. Visste att dom skulle sälja honom efter kanske en månads av hyrning. Bröt ihop totalt kan man väl kanske säga... Visste att jag inte kunde göra nånting åt det, gav nästan upp ett tag. Sen kom det, bara sådär. Man kan kalla det en liten "lottovinst" nästan, hade pengar så jag kunde klara mig i ett år tills jag började jobba. Tog chansen givetvis, och nu sitter jag här, lycklig hästägare till en individ som betytt lika mkt för mig som Gud gör för kristna som jag aldrig hade klarat mig utan. Går inte ens beskriva hur mycket jag älskar honom, han sista år - detta året eller och tio år. Vill jag vara den människan för honom som gett honom lika mkt glädje och livslust som han har gett mig genom årets gång.

Man kan på många sätt kalla detta en solskenshistoria, "ponnyn som betydde allting för den lilla flickan men som en dag ska säljas, och precis i sista minut så ger ägaren ponnyn till flickan". Ungefär så lite billigt talat, men har verkligen kämpat enormt mycket för att "ägaren" ska ge mig min ponny kan man säga. Och vill bara säga till alla ute där som har lyckats läsa så här långt och som har en älsklingponny eller häst som betyder allt. Nej, det behöver inte bara var en "ponnyförälskelse" som många säger som inte förstår, och ingenting är omöjligt har jag fått klart för mig. För nu fortfarande efter snart FEM?! månader så förstår jag det fortfarande inte, han är min<3